Vad kostar vår narkotikapolitik?

Den här kampanjen riktar sig till alla som är intresserade av narkotikapolitik. Till såväl er som tror på en annan väg framåt som till er som inte gör det.

Till er som håller med oss: Känn er välkomna hit!

På den här sidan har vi samlat våra bästa argument för varför vi behöver en förändrad narkotikapolitik. Känn er helt fria att använda dem i debatter, vid middagsbordet eller i andra sammanhang.

Till er som inte håller med oss: Känn er också välkomna hit!

Vad kul att ni tar er tid att förstå varför vi inte tycker som ni. Vi välkomnar alltid saklig diskussion och tar gärna den med er på mejl eller på sociala medier. Men den repressiva narkotikapolitiken är för många en självklarhet och därför vill vi också uppmana er att vara självkritiska. Har ni funderat tillräckligt över varför ni tycker som ni tycker egentligen?

Under ert besök, ställ er frågan: Vad kostar vår narkotikapolitik?

TLDR: Vi tar kontroll över cannabismarknaden med en laglig och reglerad marknad.

Cannabis står för ca 45 procent av gängens intäkter från narkotikaförsäljning.¹ En legalisering innebär att det skulle bli lagligt att bruka, sälja, framställa och distribuera cannabis. En laglig handel kan regleras, till exempel med åldersgränser. Dessutom skulle det gå att kräva innehållsförteckningar, för att tydliggöra vad folk faktiskt stoppar i sig. Ett annat alternativ är att förbjuda försäljning till personer som är drogpåverkade. Allt det här är omöjligt idag.

Om vi legaliserar innebär det att den svarta marknaden utsätts för konkurrens. Detta från företag som betalar skatt, skapar arbetstillfällen och inte upprätthåller sina marknadsandelar med våld. På sikt kan detta göra att gängens intäkter minskar. Det är också på det viset att gängkonflikterna i sig drivs av narkotikahandeln. Ett vanligt motiv bakom skjutningarna är att markera territorium. Finns det mindre resurser att hämta i narkotikahandeln minskar också incitamenten för att utöva våld med det syftet.

TLDR: Det minskar stigmatiseringen av personer med skadligt bruk och frigör resurser för Polisen att kunna bekämpa annan brottslighet.

En avkriminalisering av narkotikabruk innebär att förbudet mot att bruka narkotika tas bort. Fortsatt skulle försäljning, framställning och distribution vara olaglig. Det skulle troligen inte hjälpa för att minska den illegala handeln eftersom den fortsatt skulle vara illegal. Däremot skulle det frigöra resurser för Polisen som, vid en avkriminalisering, kan fokusera på andra brott.

Den som fälls för ringa narkotikabrott får i regel böter idag. Men en rad andra påföljder kommer ofta som en konsekvens av att man får en så kallad “prick i registret”. Pricken skapar en rad olika problem. Till exempel kan det försvåra för en person att få en anställning eller ta körkort.

Detta bidrar, tillsammans med det allmänna stigmat som finns, till att personer med skadligt narkotikabruk är en svår grupp att nå. Vi bör fortsätta satsa på skademinimerande arbete som sprutytbyte och utveckla nya åtgärder, såsom konsumtionsrum. Men vid sidan av det betraktas narkotikabrukare fortfarande som kriminella i lagens ögon. Det försvårar det viktiga förtroendebyggandet som krävs för att kunna hjälpa den här gruppen.

TLDR: Ingen vet, men uppskattningarna går från 2,7 miljarder till 15 miljarder.

Eftersom det är olagligt att köpa narkotika är det svårt att veta exakt hur mycket den illegala marknaden omsätter. CAN uppskattade att marknaden omsatte mellan 2,7 och 6,9 miljarder kronor årligen mellan 2015 och 2019.¹ Uträkningen baseras på ett antagande om att Tullverket och Polisen beslagtog mellan tio och tjugo procent av all narkotika. Detta kunde sedan, tillsammans med kända gatupriser för olika narkotikasorter, ge en uppskattning av den totala omsättningen.

Detta förändrades 2021, när Polisen kom över information från den krypterade meddelandetjänsten Encrochat.² Där kunde man med hjälp av information om leveranser till Sverige under en tidsperiod uppskatta omsättningen till mellan tio och femton miljarder kronor. Mängden narkotika som smugglas in i Sverige varje år var mellan tio och femton gånger högre än man tidigare trott.

Om det är så svårt att veta hur mycket narkotika som finns i Sverige, hur svårt är det inte då att kontrollera den?

TLDR: Folk från alla delar av samhället. Det mesta talar för att storkonsumenterna står för den största andelen av bruket.

Narkotika köps av alla typer av människor i Sverige, men är något vanligare bland dem som har lägre utbildning och inkomstnivå. Detta särskilt när man korrigerar för delfaktorer, såsom exempelvis ålder.³

Bland dem som brukar narkotika varierar konsumtionen mycket. Många politiker och andra aktörer försöker sätta bilden att de så kallade “partyknarkarna” står för det mesta av omsättningen. Det påståendet saknar grund. I stället talar det mesta för motsatsen, alltså att det är det är storkonsumenterna som gör det.

Enligt CAN står tio procent av konsumenterna för 75 procent av cannabisbruket.⁴ Att en liten grupp står för den största konsumtionen är ett välkänt mönster när det gäller konsumtion av droger. Det gäller också svensk alkoholkonsumtion.

Är det särskilt sannolikt att just Sveriges narkotikabruk följer det direkt motsatta mönstret?

TLDR: Nej.

Fler döms idag för narkotikabrott än någonsin tidigare. De flesta av dem döms för ringa narkotikabrott, vilket bruk av narkotika i regel är. Sedan man kriminaliserade bruk 1988 har antalet som döms för narkotikabrott nästan tiodubblats.⁵ Den allra största delen av ökningen står narkotikabruk för. Ändå har inte konsumtionen av narkotika i Sverige minskat. Det enda som hänt är att människor lagförts och straffats Dessutom har det fört med sig en ökad stigmatisering av narkotikabrukare.

Detta innebär att det har använts stora mängder polisresurser till att straffa narkotikabrukare, helt i onödan. Polisens resurser bör användas till viktigare saker.

TLDR: För att det inte minskar efterfrågan, vilket är vad som driver marknaden.

Därför att det är efterfrågan som styr marknaden, inte tillgången. Narkotikamarknaden är illegal, men den fungerar likväl som andra marknader. Varje gång ett stort beslag sker påverkar det inte den långsiktiga tillgången. Det som händer är att efterfrågan fortgår samtidigt som tillgången minskar. Det ökar incitamenten för mer smuggling, som tillslut leder till att utbud möter efterfrågan.

TLDR: De kommer säkert försöka. Men de metoderna innebär större risk och mindre vinst för gängen.

Gängkriminella kommer inte sluta vara gängkriminella bara för att vi legaliserar. De kommer att fortsätta sälja annan narkotika, men efterfrågan på dessa substanser är inte lika hög. Cannabis utgör cirka 45 procent av hela narkotikamarknaden¹ och efterfrågan på andra droger skulle inte öka bara för att cannabis blir lagligt. Den föreställningen bygger på Gatewayteorin, som är en av narkotikapolitikens mest seglivade myter.

Blir narkotikamarknaden mindre lukrativ är det troligt att gängen kommer utveckla andra finansieringsmetoder. Sådana kan skulle kunna vara människohandel, bedrägerier eller kidnappningar. Det som skiljer dessa brott från narkotikahandel är att det finns ett tydligt brottsoffer som har ett intresse i att lagföra gärningsmännen. Det gör det enklare att utreda och klarlägga än narkotikaköp.

TLDR: Inte så mycket och det regeringen gör är dåligt.

Tyvärr inte särskilt mycket, åtminstone inte som går åt rätt håll. Den 1 juli i år trädde en rad straffskärpningar igenom kopplade till narkotika i kraft.⁶ Många av dem kan komma att drabba brukare. Ett exempel är att man infört en ny brottsrubricering vid namn “försök till köp av narkotika”. Det uttalade syftet med den är att det ska bli enklare att straffa narkotikabrukare. Ett annat exempel är att minimistraffet för narkotikaförsäljning höjts till sex månaders fängelse. Det kan innebära att även små försäljningar, för symboliska summor, ger fängelse.

Den förra regeringen, ledd av Socialdemokraterna, tillsatte en stor narkotikautredning. Syftet var att utvärdera svensk narkotikapolitik missbruksvård. Enligt direktiven fick inte utredningen titta på vilka effekter narkotikaförbudet haft, utan en av förutsättningarna för den var att Sverige fortsatt ska ha en restriktiv narkotikapolitik.⁷ Det är inte vad vi skulle kalla en ordentlig utvärdering.