Idéprogram
Det började med en avdelning. Året var 1917, datumet den 17 juni och några ungdomar hade samlats i Läckeby utanför Kalmar för att bilda den första ungdomsföreningen med anknytning till den växande politiska bonderörelsen. Ett år och 357 dagar senare hade ytterligare 24 liknande föreningar bildats, med totalt 1 700 medlemmar, och den 9 juni 1919 samlades 40 delegater i Nässjö för att bilda Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU). Där antogs det första gemensamma programmet som, med vissa justeringar, kom att gälla fram till 1951. SLU:s första program innehöll få politiska ställningstaganden, och beskrev främst syftet med det nybildade förbundet. Hembygdsromantiken var framträdande, liksom viljan att ge ungdomar politisk och social upplysning. Det sistnämnda är viktigt, för det var det första fröet till att betona den enskilda människans möjligheter till självförverkligande.
Under 1900-talets första hälft var samlingslokaler en bristvara. 1919 sade landets landsbygdskommuner nej till att inrätta ett samarbetsorgan för uppbyggnaden av samlingslokaler. Följden blev ett handfast men ideologiskt ställningstagande från SLU:s sida. Man lät sig inte stoppas av att kommunerna sa nej. Istället byggde man själva, med insamlade medel och sina egna händer, hus där man kunde samlas för sina möten.
Under 1950-talet breddades förbundet, och man försökte gå från att vara en ren landsbygds- och jordbrukarrörelse till en idéburen organisation. Det var en milstolpe i SLU:s idépolitiska utveckling när man 1950 slog fast att förbundet skulle ”samla ungdomen till ett aktivt arbete för ett samhälle som skänker personlig frihet och rättvisa åt alla medborgare”.
Trots det kritiserades SLU för att vara ideologilösa. I flera av de skrifter som publicerades i förbundets namn de närmaste åren finns dock bevis för motsatsen. Bland annat skrivs det att man till skillnad från socialdemokratin kan se människan som individ och inte bara som kollektiv varelse. När partierna delades upp i borgerliga och socialistiska baserat på inställningen till statligt ägande respektive enskilt ägande och enskilt initiativ klargjordes det att centerpartiet står på klar borgerlig grund. När centerpartiet senare drev en egen linje i folkomröstningen om pensionssystemet beskrevs det av SLU som det enda borgerliga då partiets linje ”byggde på enskilt initiativtagande och enskilt ansvar, medan inte högerns och folkpartiets linje skulle skilt ut sig om den stoppats i socialdemokraternas påse för regleringssocialism”.
1962 bytte SLU namn till Centerns Ungdomsförbund (CUF). Under de år som följer stärks förbundets motstånd mot centralisering. Följden blir vad som av många betraktades som en utveckling vänsterut. Detta är delvis sant, men det är en utveckling som mer än något annat präglas av ett starkt försvar för vikten av den lokala nivån. Detta blev allra tydligast 1973 när man formulerade idéer om lokalsamhället som en plats där ”en stor del av människornas behov [ska] kunna tillfredsställas”. Under 1960-talet började också miljöpolitik och utrikespolitik bli viktiga områden för CUF. Miljöfrågorna togs bland annat upp i det sakpolitiska program som antogs 1963. Utrikespolitiken manifesterades, som så många gånger förut, snarare av aktiv handling än av teoretiska diskussioner och man inledde ett omfattande bistånds- och hjälparbete.
Under slutet av 1970-talet och resten av århundradet kännetecknades CUF av en utpräglad mittenpolitik. Miljön var en huvudfråga vid sidan av engagemanget för decentralisering. 1992 lanserades begreppet ekohumanism som ett försök att finna ett eget namn på CUF:s ideologiska bas. Definitionen präglades av synen på den enskilda människan, miljön (ekologin) och ekonomin som tre odelbara storheter. I grunden företrädde man emellertid marknadsekonomi och ett välfärdssystem med stora inslag av valfrihet, även om man ställde sig bakom betydande regleringar inom jordbruks- och regionalpolitiken.
Under 1990-talets slut stärktes CUF:s ambition att uttrycka sig i mer statsvetenskapligt vedertagna termer. Därmed vävdes 1999 begrepp som det ”civila samhället” in i det första renodlat idépolitiska programmet i förbundets då drygt 80-åriga historia. Under åren före millennieskiftet började också uttalat liberala strömningar på allvar att göra sig gällande inom CUF. Något som ledde till att kritik riktades mot ekohumanism som en korrekt term för CUF:s ideologiska inriktning. Under tidigt 2000-tal närmade sig CUF de ställningstaganden för personlig frihet och begränsad statsmakt som präglade förbundet under 1950-talet. I kombination med en fortsatt vilja att placera sig på den statsvetenskapliga idékartan ledde det till att man i 2004 års idéprogram kallade sig ett ”grönt socialliberalt” förbund. Åren därefter drev man flera kampanjer med tydligt frihetspatos. Bland annat kring arbetsmarknadsfrågor och handelspolitik. Sedan ändrade förbundet 2011 beteckningen till ett ”grönt liberalt förbund.
Sedan början av nittonhundratalet har CUF spelat en aktiv roll i den svenska politiken. Mycket har hänt genom åren, men de grundläggande värdena, om att stärka den enskilda människan och ge henne förutsättningar att växa och ta plats har hela tiden funnits med. Det här idéprogrammet beskriver de idéer som är grunden för dagens CUF, och morgondagens. Idéer som är värda att kämpa för.